Nu har jag tagit mig tid att lägga ihop några korta filmsnuttar som Jenny filmade åt mig. Jag har alltså inte klippt bort något alls utan bara lagt ihop korta klipp som är filmade med Ifånen! Finns mycket jag skulle kunna skriva om filmen men jag orkar inte skriva ut alla mina tanka kring den, precis kommit hem ifrån jobbet. Kanske gör ett långt inlägg imorgon 
Här kommer filmen!
Det får bli ett kort tråkigt inlägg för snart bär det av till jobbet igen.. Ursch känns som att jag bor där en del veckor, nåja bara stå ut. Hundarna verkar ju inte misstycka och snart går vi in mot några lugnare dagar – SKÖNT!
Hunnit med det ena och det andra innan jobbet idag och jag har fått några riktigt höjdpunkter, energikickar.
Dagens träning är en av energikickarna jag fått, så jäkla kul när man verkligen ser att hundarna tänker till och visar fina kvaliter på saker. Sådana här pass gör mig ännu mer pepp, yeah.
Hjälp vad det går udan att springa när hundarna följer med. Idag fick även Ufo göra oss (mig, Cliff och Go) sällskap och herregud - jag sprang samma runda som igår och lyckades fiska in drygt hela 2½ minuter – för mig är det mycket och det känns även som att det är det, kanske dags att utöka rundan Mina ben känns och jag kan lova att min kropp lever. Att promenera och springa är inte samma sak även om jag har ett väldigt högt tempo när jag går, det tar helt olika och jag kan gå i timmar utan större problem. Fast jag njuter till tusen när jag är ute och går. Jag har aldrig tyckt att löpning är något som är roligt men jag har gett mig tusan på att jag ska fixa det nu och speciellt då jag gått med på en utmaning, höhöh!
Precis varit och pulsat i snön ute på isen med hela gänget nu inann det bär av till jobbet. Jag blir helt varm i hjärtat av att se hundarna lyser av lycka. Det är livskvalité!
Nu var det ett par dagar sen sist men jobbar så mycket nu så prion ligger inte på att blogga.. Jobbat och kommer forsätta jobba i snitt över 12,10 timmar per dag, så den övriga tiden som finns kvar läggs åt hundarna. Vi har hunnit träna även om jag har långa arbetsdagar och vi hinner med en och en annan promenad.
Idag har solen tittat fram och kameran fick göra mig och gänget sällskap ute på förmiddagen i två timmar, underbart vad skönt det var ute! Nu på eftermiddagen valde jag att planera så att alla skulle få lite egentid, blev en 1 timmes promenad + träningstid för varje hund och så fantastiskt! Nu har vi nyss kommit in och snart bär det av mot jobbet igen.
Slänger in ett par bilder ifrån dagen, Ufo och Fräck får inte ha något täcke på sig när de får springa runt då båda har en tendens att slita i varandras täcken – och har ingen lust med att flera täcken går sönder
Idag har jag och hundarna tränat i Björnidet, en inomshall – fy tusan vad det är skönt att kunna träna inomhus! Blir en snabbresume ifrån dagens träning då jag egentligen borde försöka sova, kl är 23.23 och jag ska vakna kl 05.00 – men jag försöker intala mig att det inte är mängden det beror på utan kvaliten av sömn
Ufo - Kört platsliggning, FF, Ställande och inkallningar. Utöver det så har vi hunnit med lite fjärr och trixträning här hemma under dagen. Kan sammanfatta det lite kort; Låg platsen helt okej, brukar dock inte nosa sådär?! Något för het under FF men gjorde en del fina transporter. Fina snabba ställanden med “frysta” ben och snabba inkallningar. Fjärren går framåt och sedan jag började träna om den så har det börjat bli bättre tyck i uppsitten.
Fräck – Vi började med lite fot, ingångar, fjärr, sitt och ligg. Åh vilken utveckling han har gjort i fotgåendet om man tänker på att jag fått börja om med det och att han inte kunde gå en rak halvlång transport för 1½ vecka sedan. Raka fina ingångar. Hans fjärr är så kul att träna och han har så otroligt fina skiften (sitt-ligg/ligg-sitt) med mycket bra tryck i! Han kan sitta/ligga trots en del störning nu!
Det är så kul att äntligen kunna köra fullt ut med Fräckisen.
Cliff – Cliff fick komma in och köra lite FF, fjärr och apporterig av olika slag (både trä och tung) Övertaggad hund på FF vilket ledde till lite trängningar men med en grym attityd, fin pos och bra kontakt. Fina ligg-stå/stå-ligg skiften med bra teknink. Cliff har noll självbevarelsedrift när det gäller apportering, han tar i för allt i världen och ofta kan man höra hur hans tänder slår i, i samma veva som han greppar och snabbt vänder sig (han tar den oftas i farten) Konstaterat att jag kan belöna Cliff med apportering och han är totalt överlycklig. Knashund.
Go – Har fått köra fot, fjärr, apportering. I fotet måste man tänka på att inte ha henne överladdad för då blir det inte alls bra, gjorde några fina transporter i ett sansat läge. Fjärren går framåt riktigt bra! Även Go är tokig i apporter, så roligt. Fast hon brukar ofta kunna konstra med att ta i ena sidan och inte i mitten. Ibland kan man inte hålla sig för skratt.
I övrigt idag så tog vi med oss kameran ut på en promenad där vi även mötte några nya vänner i form av änder i vattnet som följde oss längst kanten så jag var bara tvungen att fota dem. Varit ute en sväng och kört kickbike med hundarna och Cliff har fått dra, bästa Cliffman! Det är sådär fruktansvärt kul att vara ute med kickbiken och hundarna – helt galet fort går det också.
En av bilderna från idag! Bilden är egentligen inte bra men något får mig att gilla den.
Imorgon kommer en rejäl uppdatering, nu ska jag snart försöka stänga ner hela datorn och försöka stänga av alla grubblande tankar som rullar runt och ta och kvällsrasta hundarna en sista gång. Man ska nog inte tänka så mycket och speciellt inte fastna på saker som man inte kan påverka även om man faktiskt skulle vilja. Det är onödigt mycket tid och energi som går åt till det!
Bjuder på några bilder ifrån en promenad med Jenny och Troja för ett par dagar sedan, såhär på kvällen 
Från vänster; Go, Fräck, Troja, Cliff och Ufo!
Slänger in en nyfilmad fjärrfilm på Fräck från idag. Nu ska jag börja packa ihop mina saker och kolla igenom dagens planeringar sen åka iväg och träna inomhus med ett gäng! Trevlig dag.
Jag vill först bara börja med att tacka allihop som kommenterat senaste inlägget både här i bloggen, via mejl och IRL. Tänk vad mycket fantastiska människor det finns, helt otroligt!
Igår åkte jag upp på BK och tränade en sväng innan Sofia kom upp. Sofia hjälpte mig med en del saker, tittade och gav konstruktiv kritik. Tack, alltid super bra. Det är toppen att ha någon bredvid som kan titta objektivt på det man gör, det man inte gör, som kan ställa frågor om varför man gjorde si eller sådär, vad man önskade för effekt av det, vad man ville få ut och så. Hoppas det blir flera gånger som jag får chansen att träna med Sofia.
Fräck;
- Leka
- Fotgående med fokus på pos, attityd och kontakt (långt ifrån ett klart FF, vi är i början..)
-Ingångar med fokus på att alltid vara rak, sitta bra på hela rumpan och inte tränga mot mig
Lekte på riktigt bra eller ska jag säga; han var med ifrån början och hade inget slarv med att bita, släppa och ta om utan tog tag med hela munnen och var aktiv i leken hela tiden. Ingångarna slarvade han en del med men gjorde en del grymma! Fotgåendet var det bästa vi någonsin haft, så jäkla bra!
Jag måste lära mig ställa krav på Fräck, han är inte någon valp längre även om han är valp i huvudet och beter sig så, att inte förglömma att han nyss blivit friskförklarad efter sitt långa benbrott MEN för det våga ställa krav och kräva mer av honom, han kan!
Ufo;
-Fritt följ med fokus på attityd och att inte tappa fokus trots mycket störning precis bredvid oss
-Rutan
Med Ufo la jag största vikten på FF och Sofia störde honom en hel del. Han gick super fint och började hela träningen på ett bra sätt, lugn, stabil, harmonisk men med otroligt mycket attityd och en bra itensitetsnivå som inte sjönk något trots att Sofia gick bredvid oss, bakom oss och, framför oss, korsade vår väg med att klappa händer, prata och störa på många möjliga sätt. Fantastisk känsla; ska jag vara petig så var det enda minus han fick att han släppte lite vid en högersväng, så mer bakdelskontroll! Rutan gjorde han helt rätt och utan sina berömda känguruskutt (som verkar försvinna med tiden och förståelsen för momentet). Han gör precis som jag vill, springer i super fart igenom rutan, han tänker långt bak. Jag måste lära mig kasta belöningen bra (värdelös på det!)
Go;
-Fritt Följ med fokus på pos och ljud!
-Fjärr med fokus på att hon använder rätt taktik
-Gripande övningar, apporten
Cliff;
Han fick inte träna något alls igår men däremot komma ut och hälsa lite på Sofia och “prata” lite med henne, vilket han verkade uppskatta Han körde ett par rutskick för sig själv, finvännen.
Go får pryda dagens inlägg! Söta skrutten.
Jag har många gånger funderat på att skriva ett långt inlägg runt Cliff och hans rädslor men jag har aldrig riktigt lyckats, jag har många gånger skrivit av mig i ren frustration och med brännande ögon men aldrig publicerat något av inläggen men nu känner jag bara mig så fruktansvärt hjälplös. Någon som läser kanske har något tips eller någon idé runt det största problemet – även om jag vet att det är svårt att kunna säga eller ge något konkret tips/råd när man inte sett hur det hela utspelar sig…
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja skriva det hela. Men någonstans ska jag väl börja? Och det spelar väl ingen roll var jag börjar egentligen. Cliff börjde uppvisa en del rädslor för en del ljud när han var runt 18 månader, träffade då en otroligt kunnig hundtränare som fick kolla på rädslorna för att hjälpa mig att kunna träna bort dem - och jag såg efter ett par veckor framsteg hos Cliff, vi lyckades till slut få honom att kunna hantera det ljudet men nästan när det ljudet var bortarbetat så kom nästa problem, han började reagera på andra ljud och sen dess så har det hela mest bara eskalerat.
Detta är orsaken till att jag lagt alla lydnad och brukstävlingar på hyllan och bara tränar sådant ibland men för det mesta bara vallar med honom. Han klarar inte av att vara kvar på en appellplan om det blir för mycket för honom ljudmässigt och tar alltså då till flykt även om jag är med honom eller inte – även om han är i arbete eller inte. Problemet för oss stannar inte här som alla kan förstå, utan det följer ju även med oss i vår vardag och det är i vardagen som det blir ett problem.
Många promenader kan vara otroligt bra, harmoniska och lugna medans många kan vara otroligt jobbiga, frustrerande och med tårar som inte går att hejda. Jag är en människa som gärna är ute och som till det yttersta spenderar dagarna ute med hundarna. Jag tycker det är helt fantastiskt att vara ute och gå MEN jag önskar verkligen att alla promenader skulle vara harmoniska, eller rättare sagt att Cliff är harmonisk och trygg.
Det tär inte bara på honom när han blir hysterisk av att höra något ljud som han inte kan hantera, det tär även på mig, på oss och på våra relation. Jag menar även om jag ofta går med musik i öronen för att själv inte höra något och minimera så att jag inte tänker på dessa rädslor så är det fruktansvärt jobbigt att gå med Cliff i koppel när han plötsligt slänger sig åt alla håll och kanter, fram och tillbaka och i stort sett blir hysterisk. Hela hans kroppsspråk visar så tydligt att han inte alls vill vara kvar, att han inte fixar situationen, att han bara skulle vilja försvinna. Blicken flackar, kroppen skakar, svansen är uppdragen så mycket det bara går under magen och han drar sig längst med marken. Mitt hjärta går sönder flera miljoner gånger om när jag ser honom sådär rädd, när jag inte kan göra något för att lugna honom, göra honom trygg. Jag känner mig så otrolig hemsk, så värdelös som både hundägare och hundtränare för att jag inte kan göra det lättare för honom.
Samtidigt som många promenader kan vara riktigt behagliga och jag känner att jag kan vara ute och bara gå, gå och gå i en evighet. Då jag kan se hur Cliff njuter. Då jag kan se på Cliff att det inte finns något i världen som skulle få honom att vilja försvinna ifrån sig själv. Jag älskar dessa promenader eller överhuvudtaget dessa dagar – kan vi inte bara alltid få ha det såhär?! Ska det vara så svårt?
Precis kommit in ifrån den hemskaste promenaden på länge. Vi råkade hamna i ett byggområde och Cliff blev mer eller mindre hysterisk medans de andra undrade vad han sysslade med. Cliff kastade sig framåt för att kasta sig bakåt. Bad honom lungt att sätta sig ner vilket han gjorde i en otroligt hukad ställning, huvudet kastandes åt höger för att direkt slängas åt vänster och sedan tillbaka till höger och vänster. Öronen tätt strukna bakåt, blicken flackande, kroppen vibbrerade i skakningar – det som förvånade mig var; Cliff var mottaglig och tog emot godis av mig, vilket han inte brukar göra! MEN jag lyckades inte att bryta honom ur det hela och få honom att släppa det. Vårat problem blir ju inte direkt lättare av att Cliff inte kan avreagera när det gäller dessa ljud – hade han gjort det så hade problemet säkerligen varit lättare att hanskas med. Fast vad vet jag?!
Nu är det väl säkert många som undrar varför jag inte bara omplacerar honom till någon gård ute på landet där han får vara lös och bara vara vallhund - men så enkelt är det inte. Jag kanske är egoistisk. Men det känns samtidigt fel att göra sig av med en hund bara för att vi fått ett problem som jag inte lyckas lösa. Sen är Cliff så mycket mer än bara en hund, en vän för mig. Han är en av mina bästa vänner, han är min familj. Jag lever för mina hundar. Jag älskar att stå i fårhagen och valla med Cliff, se hur han arbetar till det yttersta och tar sin uppgift på allvar, jag njuter i fulla drag av att se min hund så otroligt lycklig när han får jobba med fåren. Jag blir helt varm inombords när Cliff kryper upp i sängen och lägger sig tättintill mig vid huvudkudden, när han kryper ihop till en boll eller lägger sig på rygg och väntar på att jag ska klia på honom. Jag blir så lycklig när jag slår upp ögonen och finner Cliff bredvid mig och när han upptäcker att jag vaknat och ger mig en liten puss för att sedan bara trycka nosen mot mig. Kärlek!
Jag vet och har förstått att jag inte kommer få honom att släppa ljud och bara sluta bry sig om dem men – jag hoppas på att kunna få min hund att acceptera ljuden, kunna leva med att ljud finns men strunta i dem till den grad att hans rädslor inte tar över och styr honom. Jag hoppas på att jag ska kunna stärka honom och få honom att kunna hantera ljud när vi är ute och hör några men den stora frågan är bara HUR?!
Jag bör kanske förtydliga att det inte är skott (inget han har reagerat på i alla fall) som Cliff reagerar på utan det är olika vardagliga ljud som kan förekomma i vårat samhälle som tex; någon som står och spikar på en planka, någon som dammar av mattor och så vidare, listan kan nog göras lång.. Jag har även låtit veterinärer och sjukgymnaster titta på honom så att inte detta uppkommit pga att han har ont någonstans eller problem med öronen men det finns inget någon har hittat. Det kanske är dags att sluta överanalysera allt, jag vet inte hur många nätter jag legat vaken och funderat sönder huvudet i hopp om att komma fram till lösningar eller komma fram till orsaker.
Det har både blivit mycket bättre än vad det varit samtidigt som en del dagar, som denna då de känns som att inget alls blivit bättre. Men jag vet att det blivit bättre – för han klarar av en del ljud utan att visa någon reaktion en del dagar, de dagarna är guldvärda för oss båda.
Men jag kan inte låta bli att fundera på vad jag har gjort för fel när det har blivit såhär, jag kan inte låta bli att undra vad jag hade kunnat göra annorlunda…
Skönt att skriva av sig allt bara. Jag orkar inte läsa igenom det hela och ber om ursäkt över eventuella fel som kan finnas här och var…
Är han inte fin min Cliff? Han älskar att få vara hos fåren och det är det vi satsar helhjärtat på. Min fantastiska Cliff är helt otrolig att träna med och ger verkligen allt! Här är ett par bilder som jag hittade när jag gick igenom ett par mappar på datorn.
Jag tycker det är något speciellt att se en vallhund arbeta ordentligt och det är en helt otrolig känsla att stå på ett fält och skicka ut hunden på ett hämt, se hur den slår ut sin utgång och göra sitt upptag för att sedan få djuren att börja röra sig i lugn harmoni. Lovely!
<3
